Häromdagen var vi och firade den thailändska mors-dag som är drottningens födelsedag. (Fars-dag som infaller i december är kungens födelsedag) Här firar man hårt och dessa dagar är röda dagar.
När barnen var lediga passade vi på att åka ner på stan och ta en fika på en av våra vänners nya arbetsplats. Han vart så glad att vi kom hela familjen.
På vägen så passade vi på att titta på några fina bilar. Ingen var stor nog att rymma hela familjen så alla fick välja varsin favorit.
Vi älskar detta folk och den trevliga kulturen. Här är det inte svårt att få leenden tillbaks när man ler mot människor. Hemma i Sverige tittar oftast bara folk konstigt tillbaks på en. ;-) Vi upplever det ganska lätt att få kontakt med människor här. Det går också att få en ytlig vänskap ganska fort. Det som varit utmaningen här det är att komma sina vänner lite närmare.
Det är inte enkelt för någon att vara sårbart ärlig. För en thailändare är det nästan omöjligt.
Ändå är det ju en kultur av sådan vänskap vi vill skapa. Där man får vara den man är tills man blir den man skall... En vänskap där man lägger undan maskerna. Här i Sydostasien är det värsta man kan göra att förlora sitt ansikte, sin mask. Bibeln talar om att om vi skall ha verklig gemenskap behöver vi lägga undan maskerna. (Se 1 John kap. 1)
För att kunna lägga av sig maskerna behöver vi trygghet. Många brottas med sin osäkerhet. Men i gårdagens nattvard blev Guds kärlek så tydlig. I den tryggheten kändes det som om många fick byta sin osäkerhet mot sårbarhet. Och i den sårbarhetens gemenskap finns en oerhörd styrka. När vi delade brödet upplevde vi en samhörighet vi inte tidigare upplevt i vår församling. Be gärna för att detta får fortsätta, att vår församling får skyddas från hyckleri och istället präglas av äkta vänskap och att de som nu växer in i ledarskap får bli helt trygga, ärliga och sårbara inför varandra.
Denna bild togs efter tjejfikat på söndagens eftermiddagsmöte då Sven och Inga Wikström också besökte oss.
Varje onsdag kväll brukar vi ha nattvard & bön hemma hos oss. Igår var det mycket speciellt. Det var vår familj och ett litet gäng thailändare.
Vi hade så kul! Det är viktigt.
Vet inte om det var konstellationen av vänner eller att vi åt/fikade tillsammans som gjorde det. Eller om det var att vi nu kommit vidare i vår vänskap. Även barnen njöt av att vara med och det märks att de känner sig trygga med detta gäng.
Vi upplevde Guds närvaro! Det är viktigt.
Mitt i den sköna stämningen samtalade vi över ett ganska allvarligt budskap. Liknelsen om talenterna och vad vi gör med allt det Gud lagt ner i våra liv. Efter bön delade vi så nattvarden. Det är sådana här ögonblick som är ganska svåra att förklara för de som inte delar vår tro. Det är heligt. Det är frihet. Innerligt och stillsamt men också jublande, bubblande glädje.
Vi gjorde planer. Det är viktigt.
Vi samtalade och bad för varandra men också vår stad, för vår församling och vår framtid. Vi har mycket i röret. Vi har många behov. Vi inser att vi behöver många mirakler. Vi behöver mera resurser. Be med oss. Vårt uppdrag är omöjligt att genomföra själva. Vi behöver Gud, vi behöver varandra. Vi pratade igenom våra rutiner inför söndagarnas samlingar och hur vi får mer tid att förbereda dessa. Det var så uppmuntrande att se hungern och ivern att bygga. Och så viktigt att få ner saker på papper. Tydlighet. Åh. Like it!
Varje skoldag här i Thailand börjas med flagghissning och nationalsång. I varje varuhus pumpar de internationella radiohitsen med Lady Gaga, Jason Mraz, Justin Bieber osv. Thailändarna älskar musik.
Musik förenar. Musikstilen är den viktigaste delen av många gängs identitet. Musik påverkar. Musik förmedlar känslor. Musik skapar atmosfär. Tänk bara på hur musik används i filmer, vi vet när det börjar bli spännande bara av att lyssna på soundtracken. Häromdagen när vi åkte igenom China Town så hade taxichauffören på sin skiva med klassisk kinesisk musik. Det kändes som vi åkte genom en film.
Musik väcker minnen, sånger vi lyssnade till när vi var nykära, sånger vi sjöng när vi var barn, sånger vi sjöng när vi fattade heliga beslut, sånger som tröstade under tider av sorg eller kamp. Vilken kraft det finns i musik!
Vad har du för soundtrack i ditt liv? Kung David beskriver något oerhört vackert i Psalm 40:
2 Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta, och de skall förtrösta på HERREN.
När det känns som man sjunker i de oändliga behoven, allt som gått fel, missförstånden, tröttheten, oron, prövningarna eller sin egen oduglighet, då behöver man VÄNTA. IVRIGT. på HERREN.
Han böjer sig till oss. Lutar sig mot oss. Lyssnar. Drar oss upp.
Och ger oss en ny sång. En ny soundtrack. Från att det varit ute med oss fylls vi med toner av hopp, tröst, uppmuntran, tro, tacksamhet, kraft, glädje, kärlek.
Många påverkas av atmosfären runt omkring dig.
De ser att det går att lita på Gud. De hör det på musiken.
Nu höjer vi volymen!
För tre år sedan idag landade vi i Bangkok. Men vad som är ännu större skäl att fira denna dag är att den 3:e augusti 1996 sa vi ja till varandra i Barkarökyrka utanför Västerås. Festen hölls i Stenköket, Strömsholms Slott.
"Älska varandra i nöd och lust!" Den bonaden fick vi av några fina vänner.
"Guds trofasthet varar från släkte till släkte" läste brudgummens far ur Psalm 100.
"Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång" sjöngs av gästerna i kyrkan.
Pastor Alvar Henningson vigde oss samman. Pastor Niclas Collén körde oss i vår drömbil, en skogsgrön veteran-Jaguar i toppskick med ljusbeige skinklädsel. Föräldrar, familj, släkt och vänner kom för att fira. Idag får vi fira med varandra och våra fyra barn, Guds gåvor till oss!
Om några dagar vaknar denna blogg till liv! Just nu bloggar vi på tidningen Dagens hemsida. Du kan läsa här. (UPPDATERING: Eller scrolla neråt då vi nu lagt över blogposterna hit)
Tack för att du besöker vår blogg. Vi står i en mycket spännande tid och vi ser framemot att få berätta framöver. Be gärna för oss. Vi behöver medarbetare som kan axla ansvar i det viktiga arbete vi står i. Skriv gärna om du har något böneämne!
Ibland hör man människor som suckar över att de borde gå i kyrkan. Men det måste man inte! Det är en nåd att man får! En hel vecka har vi väntat. Äntligen får vi träffa våra vänner och lovsjunga Jesus. Hur bra som helst! Söndagar är gudstjänstdagar för oss.
Vi brukar ofta säga att kyrkan den går vi inte bara till på söndagarna, den ÄR vi hela veckan. Det är sant. Ändå finns det något bibliskt och idag många gånger underskattat med att starta varje vecka med att komma samman och FIRA gudstjänst. David säger:
"Jag blev glad när man sade till mig: ”Vi skall gå till HERRENS hus."" (Ps122:1)
För oss som planterar en församling är vi så tacksamma att vi får ha medmänniskor som kallar sig syskon och som VILL fira gudstjänst tillsammans med oss. Vilken nåd! Vi var i början med om hur vi försökte bjuda in och få till en samling men så kom ingen. Då har vi fått haft "familjegudstjänst". Tur att vi är en hyfsat stor familj. Och så har vi en liten pudel som spär på statistiken... ;-)
Nuförtiden är våra söndagar fullpackade. Klockan nio på morgonen har vi en liten kafé samling i ett shoppingcenter i vår stadsdel. Klockan två så har vi en gudstjänst på ett litet hotell fyrtio minuter från vår bostad, men ändå vår sida staden... Klockan sex på kvällen möts vi i centrala Bangkok för ytterligare en kafésamling. Vi har vänner i olika delar av staden och varje samling har sin unika karaktär. För oss är det roligt att få ha variationen och dynamiken i alla dessa möten med människor och samhällsskikt. I Guds ögon är alla lika mycket värda, från den fattigaste till den rikaste. Och i Guds församling är vi alla syskon: studenter, generaler, husor, taxichaufförer, företagare, uteliggare, osv
Idag hade vi några nya med på våra möten. En ung kines kom och han hade aldrig tidigare hade hört om Jesus. De allra flesta i vår församling har en gång varit i hans situation. Första gången de fått höra har de förundrat börjat ställa sina frågor. Fått en bibel. Så har de fått höra mer, frågat mer, förstått mer. De har fått vänner. De har sett exempel och hört berättelser om hur Gud hjälpt andra i deras vardag. De har fått möta Jesus i lovsången. De har lärt sig be. De har fått bönesvar. När de fallit har det funnits nåd och uppmuntran. Och så växer de.
Tänk att över hela vår jord finns det människor som möts denna dag för att tillbe Jesus och lyssna på Hans ord. Men ännu finns det fortfarande många miljoner som aldrig hört om Guds kärlek. Därför behöver vi starta nya kyrkor där människor kan få Jesus-livet gestaltat och få en plats där de kan plantera sig, rota sig och därmed blomstra. Fler vill vara med, fler är inbjudna och du och jag är utsända med inbjudningskorten!
Med dessa ord vill vi säga tack för att du följt oss denna vecka och så vill vi bjuda in dig till att följa med oss hem till vår ordinarie blogg: www.godlovesasia.blogspot.com
Missionärslivet innebär inte bara offer. Nej, det är det mest välsignade liv du kan tänka dig. Det är ett avundsvärt liv. Ivarjefall tycker vi det. Ibland. Och ibland behöver man påminna sig om det. Här kommer en bild som hjälper oss att komma ihåg hur välsignade vi är.
Bilden är tagen från en utflykt till stranden med vår församling. Dessa härliga unga nyfrälsta vänner är våra hjältar. Och att få se hur Gud förvandlar deras liv fyller oss av en förundran över vad vi får vara med om.
Först publicerat på Dagen.se
"Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp." Heb 13:3 (SFB)
Varje fredag besöker vi, IDC, ett fängelse mitt i centrala Bangkok. Detta fängelse är ett internationellt fängelse med många flyktingar, människor som du och jag som flytt sina hemländer av olika anledningar. Thailand har inte skrivit under FN’s Flyktingkonvention och därför sätts många flyktingar i detta fängelse för de anses vara illegala immigranter och behandlas därför som brottslingar.
Vi går aldrig oberörda därifrån. Förhållandena är omänskliga. Vi fokuserar på att besöka familjer som annars aldrig möts då män och kvinnor är separerade på olika avdelningar. Förra veckan träffade vi Rebecka, 3 år, Tamil från Sri Lanka, hon har levt hela sitt liv innanför dessa murar och aldrig varit utanför. Ett par som hann vara gifta en månad innan de hamnade här har nu suttit tre år och om vi inte besöker dem träffas de max en gång per månad. Ofta besöker jag och Daniel en femtioårig mamma med sin sextonåriga son. Igår fick de avslag från Kanadas ambassad om att få asyl där. Pappersarbetet tar månader. Nu får de börja om från början. De har nu suttit där sedan oktober förra året.
Du kan läsa om våra första besök på fängelset här och här.
Kvinnorna berättar för oss om hur de nu är över tvåhundrafemtio kvinnor i ett av rummen. De sover på bara cementgolvet och näst intill på varandra för att få plats. Även badrummet och duschutrymmet används som sovplats. Rummet har inga fönster men ett ljusinsläpp längst upp på väggen, strax under taket. Hettan är obeskrivlig då takfläktarna snurrar långsamt. De får inte lämna rummet förutom två gånger i veckan då de rastas på en cementplan innanför höga väggar. Och när någon besöker dem. Varje besökare kan bara ta ut en fånge. Är du någonsin i Bangkok en fredag så hör av dig. Vi behöver dig. Glöm inte ett giltigt pass, annars kan det bli dig vi besöker nästa gång… Vi brukar köpa med oss frukt, ett mål mat, hygienartiklar, kläder eller vad nu fången önskar sig. Flera av dessa flyktingar uttalar nu att de tror på Jesus och att Bibeln hjälper dem. De är våra syskon, våra medmänniskor som Gud älskar. Vi har ett ansvar att tänka på dem och ta oss an deras behov. Låt oss läsa det igen…
"Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp." Heb 13:3 (SFB)
Kram på er allihopa!
Skrivet av Paulina. Först publicerat på Dagen.se
Idag hade vi en härlig familj över på lunch. De har blivit goda vänner och har barn i samma ålder som oss. Barnen stannade lite längre och passade på att ta en picnic på allmänningen i vårt bostadsområde. Visst är det underbart att få ta lite tid med vänner och samtala, leka, äta och be tillsammans. Är du ensam? Bjud hem någon eller ta en fika med någon. Eller varför inte, en picnic några stycken under paraply?!
Först publicerat på Dagen.se
Idag har Bangkok tagit emot Travel&Leisure Magazine's utmärkelse som världens bästa stad. Inte dåligt. Du kan läsa mer om det här. Det var tydligen en omröstning under årets början. Alltså innan vi tog denna bild på det som en gång var Bangkoks största köpcenter.
Det är Josef som står framför. När vi tog bilden tänkte vi inte på texten på hans t-shirt... Vi tog detta foto några dagar efter Central World brändes ned i slutet på några mycket oroliga veckor med demonstrationer, skottlossning, bombattacker och så pyromandåd. Vi som familj bor en bit utanför centrum så vi var trygga och fick ta emot några vänner som fick fly sina skyskrapor under en tid.
Så om omröstningen skett nu så kanske utmärkelsen gått till någon annan stad. Men vi tycker fortfarande att detta är definitivt världens bästa stad. Och kärt barn har många namn: Änglarnas Stad, Österns Venedig och The Big Mango är några av våra favoriter.
Men, som texten på Josef's tröja antyder, även om allt av denna världens stolthet bränns upp och så väntar något bättre. Vi väntar på en ännu bättre stad. När livet skakas eller då det kanske känns som du går igenom en eld, fortsätt se framåt, fortsätt gå. Kom ihåg hoppet vi äger, den fantastiska framtid vi fått! Everything is going to be amazing!
Skrivet av Daniel. Först publicerat på Dagen.se
Det bästa med sommaren är att få åka hem till Sverige och möta familj, församling och vänner. Vi trivs i Bangkok, vi vet att det är här vi skall vara just nu. Men visst längtar vi hem ibland, speciellt efter familj och vänner som man känt i många år. Vänner man kan obehindrat prata med på ett språk och en kultur som sitter i ryggmärgen. Det är så annorlunda här. När vi kom till Bangkok så kände vi inte en enda person och kunde inte ett enda ord thailändska.
Thailand är perfekt att turista i. Men att bo här är en annan sak. Vi är ännu inte helt flytande i thailändskan som sägs vara ett av världens svåraste språk att lära sig för en västerlänning. I början ville vi inte tro att det var så, vi hoppades att det skulle bli på något sätt lättare för oss. Men nu... Ja, vi fortsätter med regelbundna thaistudier varje vecka och nu tre år in på resan börjar vi lättare förstå våra vänner. Och det är ju inte bara språket, utan sättet man kommunicerar på, kulturen, de underliggande värderingarna och tankegångarna.
Detta är så viktigt för oss. Hur skulle vi annars kunna få vänner och kommunicera evangeliet till detta folk, om vi inte förstår dem och deras sammanhang. Så under dessa tre år har vi kämpat, gjort många misstag men också sett Gud göra mirakel och öppnat människors hjärtan trots vår okunskap. Men det tar energi att jobba under dessa förhållanden med missförstånd, språkliga och kulturella barriärer. Då är det fantastiskt skönt att komma till Sverige. Möta våra landsmän, fika vårt fika, äta riktig frukost, inte sticka ut för mycket ur mängden, läsa en svensk tidning om svenska politiker och svenska städer. Sverige är underbart.
Som missionär blir det ett vattenhål att några veckor få andas annan luft. Men det är ju bara för en tid. Sen vill vi tillbaks hit. Vi trivs här. Det är här vi skall vara. Vårt liv går ut på att göra lärjungar i Bangkok. Och för att göra det måste vi fortsätta att studera språket, fortsätta lära oss förstå kultur och tankemönster, bygga relationer och lära oss kommunicera på ett sätt folket vi är kallade till förstår. Hur skall vi annars kunna hjälpa någon här? Det är en ansträngning men det är också vårt livs roligaste äventyr.
Är det inte lite som oss alla kristna, var vi än befinner oss? Vi har alla ett uppdrag att förstå våra medmänniskor så vi kan hjälpa dem. Men ibland är det skönt att ta en brejk och gå på en konferens. Men vi kan inte stanna där i vår bekvämlighet med ryggdunkar, förståelse och förböner. Den kristna gemenskapen är viktig men vi är alla också kallade att gå till folket, som kanske inte förstår allt det där från din konferens eller kyrka. Det behövs lite ansträngning för att förstå och göra sig förstådd. Ja, jag hoppas du förstår vad jag menar ;-)
Skrivet av Daniel. Först publicerat på Dagen.se
