Ett avundsvärt liv!

Missionärslivet innebär inte bara offer. Nej, det är det mest välsignade liv du kan tänka dig. Det är ett avundsvärt liv. Ivarjefall tycker vi det. Ibland. Och ibland behöver man påminna sig om det. Här kommer en bild som hjälper oss att komma ihåg hur välsignade vi är.
Bilden är tagen från en utflykt till stranden med vår församling. Dessa härliga unga nyfrälsta vänner är våra hjältar. Och att få se hur Gud förvandlar deras liv fyller oss av en förundran över vad vi får vara med om.
Först publicerat på Dagen.se

Medfångar

"Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp." Heb 13:3 (SFB)

Varje fredag besöker vi, IDC, ett fängelse mitt i centrala Bangkok. Detta fängelse är ett internationellt fängelse med många flyktingar, människor som du och jag som flytt sina hemländer av olika anledningar. Thailand har inte skrivit under FN’s Flyktingkonvention och därför sätts många flyktingar i detta fängelse för de anses vara illegala immigranter och behandlas därför som brottslingar.

Vi går aldrig oberörda därifrån. Förhållandena är omänskliga. Vi fokuserar på att besöka familjer som annars aldrig möts då män och kvinnor är separerade på olika avdelningar. Förra veckan träffade vi Rebecka, 3 år, Tamil från Sri Lanka, hon har levt hela sitt liv innanför dessa murar och aldrig varit utanför. Ett par som hann vara gifta en månad innan de hamnade här har nu suttit tre år och om vi inte besöker dem träffas de max en gång per månad. Ofta besöker jag och Daniel en femtioårig mamma med sin sextonåriga son. Igår fick de avslag från Kanadas ambassad om att få asyl där. Pappersarbetet tar månader. Nu får de börja om från början. De har nu suttit där sedan oktober förra året.

Du kan läsa om våra första besök på fängelset här och här.

Kvinnorna berättar för oss om hur de nu är över tvåhundrafemtio kvinnor i ett av rummen. De sover på bara cementgolvet och näst intill på varandra för att få plats. Även badrummet och duschutrymmet används som sovplats. Rummet har inga fönster men ett ljusinsläpp längst upp på väggen, strax under taket. Hettan är obeskrivlig då takfläktarna snurrar långsamt. De får inte lämna rummet förutom två gånger i veckan då de rastas på en cementplan innanför höga väggar. Och när någon besöker dem. Varje besökare kan bara ta ut en fånge. Är du någonsin i Bangkok en fredag så hör av dig. Vi behöver dig. Glöm inte ett giltigt pass, annars kan det bli dig vi besöker nästa gång… Vi brukar köpa med oss frukt, ett mål mat, hygienartiklar, kläder eller vad nu fången önskar sig. Flera av dessa flyktingar uttalar nu att de tror på Jesus och att Bibeln hjälper dem. De är våra syskon, våra medmänniskor som Gud älskar. Vi har ett ansvar att tänka på dem och ta oss an deras behov. Låt oss läsa det igen…

"Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp." Heb 13:3 (SFB)

Kram på er allihopa!

Skrivet av Paulina. Först publicerat på Dagen.se

Ta vara på dina vänner

Idag hade vi en härlig familj över på lunch. De har blivit goda vänner och har barn i samma ålder som oss. Barnen stannade lite längre och passade på att ta en picnic på allmänningen i vårt bostadsområde. Visst är det underbart att få ta lite tid med vänner och samtala, leka, äta och be tillsammans. Är du ensam? Bjud hem någon eller ta en fika med någon. Eller varför inte, en picnic några stycken under paraply?!
Först publicerat på Dagen.se

Världens bästa stad

Idag har Bangkok tagit emot Travel&Leisure Magazine's utmärkelse som världens bästa stad. Inte dåligt. Du kan läsa mer om det här. Det var tydligen en omröstning under årets början. Alltså innan vi tog denna bild på det som en gång var Bangkoks största köpcenter.

Det är Josef som står framför. När vi tog bilden tänkte vi inte på texten på hans t-shirt... Vi tog detta foto några dagar efter Central World brändes ned i slutet på några mycket oroliga veckor med demonstrationer, skottlossning, bombattacker och så pyromandåd. Vi som familj bor en bit utanför centrum så vi var trygga och fick ta emot några vänner som fick fly sina skyskrapor under en tid.

Så om omröstningen skett nu så kanske utmärkelsen gått till någon annan stad. Men vi tycker fortfarande att detta är definitivt världens bästa stad. Och kärt barn har många namn: Änglarnas Stad, Österns Venedig och The Big Mango är några av våra favoriter.

Men, som texten på Josef's tröja antyder, även om allt av denna världens stolthet bränns upp och så väntar något bättre. Vi väntar på en ännu bättre stad. När livet skakas eller då det kanske känns som du går igenom en eld, fortsätt se framåt, fortsätt gå. Kom ihåg hoppet vi äger, den fantastiska framtid vi fått! Everything is going to be amazing!

Skrivet av Daniel. Först publicerat på Dagen.se

Svensk sommar och thailändsk vardag

Det bästa med sommaren är att få åka hem till Sverige och möta familj, församling och vänner. Vi trivs i Bangkok, vi vet att det är här vi skall vara just nu. Men visst längtar vi hem ibland, speciellt efter familj och vänner som man känt i många år. Vänner man kan obehindrat prata med på ett språk och en kultur som sitter i ryggmärgen. Det är så annorlunda här. När vi kom till Bangkok så kände vi inte en enda person och kunde inte ett enda ord thailändska.

Thailand är perfekt att turista i. Men att bo här är en annan sak. Vi är ännu inte helt flytande i thailändskan som sägs vara ett av världens svåraste språk att lära sig för en västerlänning. I början ville vi inte tro att det var så, vi hoppades att det skulle bli på något sätt lättare för oss. Men nu... Ja, vi fortsätter med regelbundna thaistudier varje vecka och nu tre år in på resan börjar vi lättare förstå våra vänner. Och det är ju inte bara språket, utan sättet man kommunicerar på, kulturen, de underliggande värderingarna och tankegångarna.

Detta är så viktigt för oss. Hur skulle vi annars kunna få vänner och kommunicera evangeliet till detta folk, om vi inte förstår dem och deras sammanhang. Så under dessa tre år har vi kämpat, gjort många misstag men också sett Gud göra mirakel och öppnat människors hjärtan trots vår okunskap. Men det tar energi att jobba under dessa förhållanden med missförstånd, språkliga och kulturella barriärer. Då är det fantastiskt skönt att komma till Sverige. Möta våra landsmän, fika vårt fika, äta riktig frukost, inte sticka ut för mycket ur mängden, läsa en svensk tidning om svenska politiker och svenska städer. Sverige är underbart.

Som missionär blir det ett vattenhål att några veckor få andas annan luft. Men det är ju bara för en tid. Sen vill vi tillbaks hit. Vi trivs här. Det är här vi skall vara. Vårt liv går ut på att göra lärjungar i Bangkok. Och för att göra det måste vi fortsätta att studera språket, fortsätta lära oss förstå kultur och tankemönster, bygga relationer och lära oss kommunicera på ett sätt folket vi är kallade till förstår. Hur skall vi annars kunna hjälpa någon här? Det är en ansträngning men det är också vårt livs roligaste äventyr.

Är det inte lite som oss alla kristna, var vi än befinner oss? Vi har alla ett uppdrag att förstå våra medmänniskor så vi kan hjälpa dem. Men ibland är det skönt att ta en brejk och gå på en konferens. Men vi kan inte stanna där i vår bekvämlighet med ryggdunkar, förståelse och förböner. Den kristna gemenskapen är viktig men vi är alla också kallade att gå till folket, som kanske inte förstår allt det där från din konferens eller kyrka. Det behövs lite ansträngning för att förstå och göra sig förstådd. Ja, jag hoppas du förstår vad jag menar ;-)
Skrivet av Daniel. Först publicerat på Dagen.se

En vän att besöka

Idag har det varit helgdag här i Bangkok. När det blir långhelg, som nu, brukar trafiken i vår spännande hemstad bli lite trevligare. De sträckor som vissa dagar tar över en timme går på mindre än en kvart, det gillar vi. Men inte alla får ju vara lediga.

När vi först kom till Bangkok, för tre år sedan denna vecka, så träffade vi en gravid kvinna som jobbade på det hotell vi bodde på. Hon var ensamstående och vi fick uppmuntra henne och berätta för henne om Gud. Vi höll kontakten, fortsatte samtalen om livet och Jesus och vi fick en fin vän.

Pam blev mamma till en söt liten flicka och efter ytterligare några månader så fick Pam själv bli en Guds dotter och bli döpt. Under graviditeten förlorade Pam sitt jobb och har fått kämpa hårt för att försörja sig. Hela Bangkoks hotellindustri drabbades ju inte bara av en finanskris utan även av politisk instabilitet med flygplatsblockad och andra oroligheter. Pam är enastående som så många mammor. Med kreativitet och lite hjälp från sin mamma har hon hittat nya jobb. Hon jobbar hårt och offrar mycket av sin dotters uppväxt för att kunna säkra sin försörjning och dotterns framtida skolgång.

Det var länge sedan Pam var i kyrkan nu och det var länge sedan vi mötte henne. Så idag bestämde vi oss att åka och hälsa på henne på hennes jobb. Ett jätte fint kafé, där hon jobbar sju dagar i veckan, tolv timmar om dagen. Hon var så glad över att se oss och stolt över att få visa upp sin nya arbetsplats. Vi fick några minuter att samtala med henne. Hon jobbade hårt bakom disken även då vi var där och vi fick njuta av ett fint kafé och god mat.

En människa är så dyrbar i Guds ögon. Hela familjen kände att det var värt att ta av vår lediga tid för att besöka denna vän. Det kändes som om vi fick göra något litet för någon annan. Något litet men något viktigt. I denna myllrande mångmiljon stad försvinner lät individen men aldrig i Guds ögon. Vår bön är att vårt besök skulle uppmuntra Pam; att hon är inte ensam, att vi är glada över att få ha henne som vän och att Gud alltid är nära henne och aldrig kommer överge henne. Vi tackar Gud för att han påminde oss om Pam idag och att vår lediga dag tillsammans med familjen fick ett större värde.

Du försvinner aldrig i mängden i Guds ögon. Du är viktig, du är värdefull och du betyder mer än du tror för de runt omkring dig. Ta vara på det.
Skrivet av Paulina. Först publicerat på Dagen.se

Traineeserna

LifeCenter, vår älskade hemförsamling i Västerås har en Trainee kurs. Och detta härliga gäng har varit här några veckor för att hjälpa till i församlingen. De har varit ute på universitetet och knytit kontakter, bjudit in och hjälpt till att arrangera några gudstjänster/event. De har också följt med oss till fängelset på fredagarna och på lördagarna har de jobbat med barnen i slummen.

Glimtar från mars och april

För ett år sedan så var vi på Ramkhamhaeng Universitetet och såg på när tusentals studenter tog emot sin examen och marscherade ut. Då bad vi om att vi skulle få se några studenter komma till tro. Detta år fick vi fira två nyutexaminerade som nu är med i LifeCenter.

Joe är en av våra tolkar och blev frälst för ett år sedan. Han är en klippa i församlingen och mycket hungrig på att lära sig mer om livet med Gud.

Han är också en flitig student och har på två och ett halvt år läst in det som de flesta gör på fyra år. Han har fått ett stipendium att läsa sin Masters examen på en bibelskola i USA. Be gärna för att allt skall bli rätt för honom.












Anette, Joe, Jean och Yok framför universitets området där det under en vecka examinerades över 40000 studenter.

Vi har också haft den stora förmånen att få ha våra nära, nära vänner, Noomi och Joje Alesand från vår hemförsamling här också. Här poserar vi utanför "vårt" Starbucks där vi har våra Söndagkvällssamlingar.

Beachday med dop

Det är mycket nu... kanske märkes det på hur mycket tid vi har till att uppdatera denna blogg. (eller så har det kanske mer att göra med lust och inspiration) Hursomhelst så är det en intensiv tid. Vi har mycket jobb, men det är inte så jobbigt om ni förstår vad vi menar. Vi skall försöka blogga ifatt lite på våra senaste äventyr så småningom.

Igår var vi på stranden med ett gäng från vår härliga församling. Ja, vi är så glada över detta gäng och att få ta en dag tillsammans och fira påsken på stranden är ju inte helt fel. Men det bästa av allt är ju att vi fick döpa fyra personer till Jesus.

Jemimas party

Vilket party!
Jemima hade över 35 vänner hemma hos sig och firade med pasta, tårta, stövelkastning, säcklöpning, klädstaffett och det hela avslutades med ett poolparty!

Ja, och innan dess hade vi förstås den beryktade fiskedammen.

Och så kaplastavsbyggartävling.

Poolpartyt lyfte till nya höjder då de två närvarande svenska papporna, Daniel och David, plaskade ner bland barnen.

Och allra sist så samlades alla i barnpoolen och lyssnade då Daniel berättade berättelsen om Kungen, Riddarna och Flöjten.

Det är så roligt med dessa fester. Vi får möjlighet att lära känna våra barns vänner och deras föräldrar.

Jemima hon är en mycket omtyckt tjej och hon har ett gäng härliga vänner. Visst längtar våra barn hem till Sverige ibland... men där är det ju svårare att fira med ett poolparty i februari.

Jemima 10 år

Imorgon fyller vår stor-prinsessa år. 10!

Vad tiden går fort. Nyss låg hon på pappas knä och log sitt första leende. I veckan gick hon på vatten på scenen inför hundratals elever.

Vi älskar dig och är så stolta över dig Jemima!

Celebrate Marriage 2010

Alla hjärtans dag betyder mycket för oss. För tre år sedan upplevde vi Guds tilltal om Bangkok. För två år sedan hade vi vårt första dop här. Förra året bjöd vi in vänner till Celebrate Marriage 2009. I år gjorde vi en uppföljare. En liten men naggande god samling. Detta är så på Guds hjärta. Vi är som kristna uppmuntrade att hedra äktenskapet.
(Heb 13:4)

Se fler bilder här: bilder på facebook

新年快乐 - Gott Nytt År!

Denna helg har det firats både Kinesiskt Nyår och så Alla Hjärtans Dag. Vi var under lördagen hemma hos några av våra vänner som ställde till med stor nyårsfest.

Kinesisk mat och så ett stort följe som kom och smällde smällare och var utklädda och dansade som drakar/lejon, allt för att skrämma bort de onda andarna inför det nya året.

Ja, det behöver sägas om och om igen: Människor behöver höra om Jesus! Vilket hopp vi äger!

Fängslande perspektiv

Som vi nämnde i tidigare inlägg är det lätt att slukas av nöden vi ser i den fysiska världen. Människor på flykt. Orättvisor. Slavhandel. Prostitution. Fångenskap.

Vi som kristna har definitivt ett ansvar att skipa rättvisa, att inte bara stå tyst brevid och titta på (även om det skulle vara mil därifrån genom en tv eller datorskärm), vi är kallade att vara ett salt i förruttnelsen. Kyrkan har i historien alltid varit en föregångare med att skipa rättvisa. Men å så mycket mer vi kan göra. Nu mer än någonsin behövs det att vi reser oss upp och tar ansvar.

Samtidigt måste vi också se nöden i den andliga världen. Vi är alla evighetsvarelser. Älskade av Gud. Men fångna i synd. Jesus är den ende som kan befria oss. Fortfarande finns det miljontals människor som aldrig hört om befrielsen.

Människor som långtar efter att ta emot verklig frid och evigt liv. Individer som i sin tur kan föra Guds kärlek vidare, i ord och handling, till gränder och individer som vi själva aldrig kommer nå.

Varje fredag kommer vi personligen besöka fängelset. Vår tid vill vi också ge till att uppmuntra och utrusta andra att föra Guds kärlek vidare. En av våra vänner som också besökt fångarna, hon kommer att besöka fängelset fyra dagar i veckan. Imorgon möter vi vårt härliga team igen. Vi har världens viktigaste uppdrag: "Befria Bangkok"

Fängslande fortsättning

Det har varit svårt att fortsätta vårt liv som normalt utan att tänka på situationen för de "okända" ansiktena innanför gallret. Den senaste tiden har vi varit där, många gånger och timmar i tanken men också hunnit med att fysiskt besöka dessa människor. De är mer än ett nummer och ett namn på en person i cell. De är från alla delar av världen, många är som den förlorade sonen som nu nått svinstian, andra är flyktingar som hoppas på en annan framtid. En del sitter i denna "förvaring" under några veckor, någon har suttit där i åtta år. De flesta vet inte när de får chansen att bli fria eller kan återvända till sina hemland. En del behöver bara pengarna till deras biljetter hem så kan de åka. Men de har ingen som vill ta sig an dem. De är som kidnappade...

Ja, det krävs mycket distans för oss att inte gå för djupt i detta. Men det känns som om Jesus verkligen beskyddar våra tankar och samtidigt hjälper oss att inte bli likgiltiga. Vi kan inte hjälpa alla. Men kanske någon.

Häromdagen fick vi ett mail från en pastor i Quatar. Han berättade att i hans församling var femtonåringens pappa med (se föregående inlägg). Han tackade oss för att vi besökt mannens fru och son och att vi gett dem biblar. Vi fick gåshud. Vi visste inte att de var troende. Vi visste inte att de har en far som ber för dem. De är inte längre okända människor på andra sidan gallret. De delar vår tro. De är våra bröder och systrar.